Vi ärvde en dvärghamster. Efter mycket påtryckning gav jag med mig... (eftersom de inte lever så länge). Nu har jag vant mig lite och jag måste säga att det är mysigt att se all värme som ett barn kan ge ett litet, ganska fånigt (om du frågar mig) djur. Hon tycker om honom och jag ser att han också tycker om henne. Hon får göra lite som hon vill och han hänger med. Han har fått smak på livet utanför gallret och verkar stå ut med ganska mycket för att få vara där. Och när vi läser tillsammans på kvällen sover han under hennes hand.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar