Det var svårt att inte beröras av barnen i Indien och har man sett Slumdog Millionare så är det de barnen man tänker på. Flickan på den första bilden och jag blev kompisar en dag på Calangute Beach. Hon är sex år och går med sina syskon fram och tillbaka i värmen och säljer jordnötter i tidningspappersstrutar. De är jättebra på engelska så vi pratade och hon lutade sig in under mitt parasoll. Jag bjöd henne på lite dricka och naanbröd och hon la lite av brödet i samma fryspåse som jordnötspengarna.
Hennes lillebror kom. 3 år och ensam men inte alls vilsen. Han drack lite av hennes limejucie och åt lite bröd. De skrattade åt bilden på båda två där man ser att han har lite bröd i kinden. Sen tultade de iväg. För att sälja mer nötter. Men flickan kom tillbaka till mig ibland och pratade. De kändes ganska trygga, månade om varandra och verkade iallafall ha en familj. Andra barn var uppenbart tiggare, med bilder runt halsen och en liten tallrik att lägga pengar på.
Den här pojken var ensam och sålde inte några nötter. Han tog tacksamt emot lite dricka.
Den här flickan kändes som ett riktigt slumdogbarn. Hon gick bredvid oss ganska länge med handen utsträckt och riktiga valpögon. När vi frågade om hon ville ha frukt pekade hon på vindruvorna och sharonfrukten. Det gör ont i ett mammahjärta.
Inlägg
